jlarzon

Om jorden är rund mamma, varför går vi då inte i nerförsbacke?
Fanny 6år har börjat fundera på världen och jag har inga bra svar=)
Hon har ju egentligen rätt på någotvis och framförallt har hon rätt i att man ska fundera.
Jag tyckte det lät så roligt när hon sa det och när jag inte hade något svar säger hon, - Vet inte du heller det?
Nej mamma har färgat håret av en anledning, då skrattade hon och bad mig skriva detta i bloggen=)
Skriv det i bloggen mamma sa hon.

På släkträffen igår var jag ju tvyngen att berätta detta  för min lossas pappa. Han är lite av en komiker och är alltid glad.
Hans kommentar var - hon är ju också blond och skrattade.
Släkträffen var för övrigt rolig och det absolut bästa var att jag och Theo kom iväg helt själva tillsammans 3 gången på 4år nu, heja oss!
Det var härligt att bara kunna se honom som Theo och inte bara
" vem ska byta blöjan".

Släkten är enormt stor, 42 personer skulle bowla, dricka några öl och sen gå till resturangen för att äta. Anledningen till storleken är för att morfar och hans syskon från början var 11 stycken!!!
Och vi har det jobbigt med 3....
Jag som aldrig dricker får nöja mig med 2 öl under hela kvällen och folk klagar såklart att man är tråkig.
Jag måste till hästarna i morgon bitti så det går inte får jag svara hela tiden=)
Då blir man retad för att man inte vuxit upp och lämnat gnägningarna, typisk, tänk om jag inte hade hunnit tvätta och fått gå dit i ridbyxor?=)
 
En sak som jag alltid funderar över efter att ha varit på släkträffar är.
Hur hade min riktiga släkt egentligen varit?
Hur hade personerna sett ut, vilken typ av människor hade det varit osv.
Dessa tankar gör så man känner sig lite utanför även om man kanske egentligen inte är det.
Som i en film blir min mamma lämnad på trappan hos grannen som liten och mormor stack!!!
"morfar" som då var tillsammans med mormor fast hade blivit lossas pappa till mamma tog hand om henne och sedan adopterades hon.
Så världens mest underbara morfar är egentligen inte morfar men det har aldrig stört mig eller gett mig funderingar då han har gjort detta så bra.
Han har ju egentligen inte ens behövt, hur många såna människor finns det?
Men det blir alltid lite extra påtagligt att det är något som skulle varit annorlunda och "äkta" vid såna här tillfällen.
Det har faktiskt hänt att jag har struntat i att gå dessa släkträffar av denna anledningen också.
Jag tänker på alla dom som blir adopterade från andra länder som kommer hit och inte ens kan se likheter i släkten till hudfärgen, det måste vara skitjobbigt rent ut sagt.
Jag kan sitta och tänka när jag ser dom andra skratta och dans tillsammans, undrar hur mina kusiner hade varit, undrar hur min mormor hade uppfört sig, vilken musik dom hade gillat eller vilken mat vid hade ätit.
Hade vi ens bowlat osv?
Min mamma kommer fram till mig på igår med en yngre kille och säger - kommer du ihåg när du och din pysling gick i blöjor tillsammans.
Jag svarar såklart glatt och hänger med i tempot, men egentligen tänker jag.
Jo säkert han är ju inte ens min pysling, ingen här är något till mig egentligen. Här kommer oäktingen lixom.

När jag var gravid med första barnet (Fanny), levde jag ihop med hennes pappa och jag lovade både mig själv och Fanny som bebis att hon aldrig skulle behöva känna att hon var utanför, att hon inte var tillhörande en släkt osv.
Jag skulle alltså aldrig lämna hennes pappa var tanken.
Jag och mitt förändra allt tänkande gick då ut på att mina barn ska minsann inte behöva uppleva seppartationer och allt vad det innebär.
Men så kom dagen då jag insåg att det inte är fungerbart, man kan inte leva ihop med någon bara för denna anledningen och Theo stog ett steg bort.
Jag visste att detta innebar att jag i min värld skulle svika Fanny och mina mål, men samtidigt såg jag en framtid med Theo.
Nu är vi där jag inte skulle vara, barn med 2 olika pappor, barnen har olika farmor och olika förutsättningar på det planet.

Vi har en underbar familj och bättre lossas pappa kunde inte Fanny få, MEN, nu kommer ju mina känslor fram som jag hade som liten när jag ser Fanny.
Då menar jag på släkträffar hos Theos mamma eller när vi ska fira jul och Fanny är den som måste åka till 2 ställen, hon får se sina syskon vara delaktiga med kusiner och allt annat.
Jag far illa av det och varje gång det är jul eller något annat stort som ska firas stöter jag på detta.
Risken är ju stor att Fanny känner av det också.
Jag har i alla fall lovat mig själv att Fanny ändå ska få känna sig speciell och vara tillhörande alla, men det är så svårt.

Om man nu ska se det hela över en helhet från att jag var liten med alla känslor kring uppväxt och utanförskap på känsloplan så är det här hästarna har kommit in på allvar.
Dom tidningar som gjort artiklar om mig har fått höra - Hästar och ridskolan har haft en enormt viktig plats i mitt liv.
Det säger väl alla tjejer som älskar hästar tänker säkert dom.
Men det ligger något stort bakom mina ord.
I stallet var jag bara Jessica, jag tillhörde stallet, hoppträningarna och mina ponnyer var bara mina.
Ridskolan var MIN plats.
Jag är övertygad om att det finns många, många fler som jag på vår ridskola just nu och jag vet hur viktigt det är att stötta barnen och se till att det finns aktiviteter och mål på DERAS plats.
Jag har tidigare också sagt till tidningarna att jag vill kunna ge något tillbaka till ridskolan och det ska jag göra genom mitt företag.
Visst är det märkligt, dom som jobbar kvar på ridskolan är helt ovetande om vad dom faktiskt har betytt för mig bara genom att jobba där.
Västervikstidningen skrev i sin artikel att jag sa - Det handlar inte bara om pengar.
När jag läste det själv i tidningen lät det rätt illa, men det är faktiskt sant.
Jag vill ha ett vinstdrivande företag, självklart, jag vill också kunna ta ut lön och ge barnen saker.
Men det är faktiskt inte det viktigaste för mig.
Jag har ju MIN plats tillbaka och jag känner mig väldigt hemma.