jlarzon

Dags att blogga efter en helt fullproppad dag med saker som var en massa "måsten"!
Har varit vaken till och från hela natten med extrem huvudvärk, undrar varför egentligen när man har så mycket att göra och man hinner knappt äta...
Vaknade och upptäcker att vi försovit oss...jippi igen.
När man är så trött och har så pass mycket att göra hamnar man lätt i en fälla, man ser allt men vet inte vart man ska börja.
Jag sa till mig själv i morse- Gilla läget och sätt på kaffet!
Kastar i mig kaffet och åker till ena stallet för att släppa ut.
Irländaren ska med bussen senare på dagen så det är viktigt att han får röra på sig när han ska stå still så länge.
Mockar boxarna och har möte med revisorn samtidigt=)
Handsfree (eller hur det stavas) är en bra grej det där asså.
Vad gör du frågar revisorn, jobbar! vad gör du själv=)

Kastar in säckarna som ska fyllas med ensilage i det andra stallet och vattendunken som ska fyllas i dag också i vanlig ordning.
Upptäcker att jag glömt saker hemma som måste göras så får släppa allt och åka hem.
Svänger förbi morfar och pratar lite om framtidsplaner och då ringer telefonen.
Jag ser att det är mekonomens nummer och tänker först, nej nu är det ännu mer fel på bilen.
Svarar och frågar direkt- Går han som en klocka nu?
han svarar- Han går bättre än en så nu!!
ÄNTLIGEN!!!
Men det var inte billigt kan jag säga, tror dom har bytt varenda del i bilen nu=)
Vi bestämmer att jag ska hämta den när jag har tid.
Och det var just det där med tid också, hur ska jag hinna.
Tittar till på klockan och lastbilen är snart här också.
Ut till stallet igen och promenera med ponnyn som ska resa.
Snö och halt överallt så vi tog ridhuset.
Är jag för blödig och för känslomässig för att hålla på med detta?
Ponnyn stannar i backen ner från stallet där hans bästa kompis står kvar och gnägar.
Han tittar så undrande och då tänker ju jag- nu förstår han nog att han ska åka.
In i ridhuset och har puffar med huvudet och vill titta på pappren jag har i andra handen och är allmänt social.
Då tänker jag igen- stackars killen som ska behöva åka från oss, även att jag vet att han får det bra!
Vi går ut till lastbilen och klappar om han och säger hej då.
Alltid är det så jobbigt, är det här något som går över eller får man leva med detta?
Ut ur lastbilen kommer hästen som skulle till mig och hon blev lite orolig och jag var tvungen att ha fokus på henne.
Börjar som med alla nya hästar, klappar och gosar lite.
Tittar igenom dom så resan gått bra och in med vatten och ensilage.
Lägger in ponnyns täcke i bilen för att ta med det till det andra stallet igen och det är dags att hämta den där maten som skulle hämtas för flera timmar sedan.

Samma sak händer när jag ska ta ut täcket ur bilen, jag säger till Pia som är i det stallet, - jaha då har ponnyn lämnat oss också.
Så här är det inte bara med denna ponnyn utan det blir alltid så här.
Folk verkar tro att alla som jobbar med detta ställer ponnyer och hästar på bussar, en hit en dit och ingen bryr sig.

In med allt ensilage i skåpbilen och fyller dunken med vatten, vid det här stadiet känns det som att man går på rutin och det känns som huvudet ska sprängas av huvudvärken som aldrig släpper.
Jag hoppas verkligen att det inte är farligt=(

Dags att hämta bilen och så som skåpbilen såg ut var det högtid att damsuga den innan avlämning=)
Går in och hämtar min nyckel på mekonomen och äntligen är det dags att säga adjö till skåbilen.
Det var inte riktigt samma känsla som att lämna ponnyerna som åker=)
Det var ett nöje att sätta sig i min bil istället.
På med radion, äntligen bas också, jag njöt t.o.m av reklamen=)

Hem och hämta Fanny som tränar innebandy på onsdagskvällar.
- Vi ska åka Volvo Fanny säger jag när jag kommer hem och Fanny blev lika glad hon.
Hon älskar bilar med massa hästkrafter och när det går fort.
Fort enligt henne är ju lite över 60km men ändå.
Jag och hennes pappa hade 2 bilar med både utséende och hästkrafter så hon har varit med från början.
Hennes pappa har dessutom hatt ytterligare en "värsting" bil efter vår tid också och Fanny var så stolt.
Vår Volvo är ju en familjebil med extra gas kan man säga så ingen värsting här inte.

på träningen skiner Fanny som en sol och hon är jätte duktig, hon har verkligen hittat et hon ser fram emot varje vecka och det vet vi ju alla hur det känns.
Hon är den i gruppen som faktiskt lyssnar och tar in precis allt tränaren säger och det får hon beröm för.
Men hur är det möjligt? det är ju min dotter, eller?=)

Efter träningen åker vi och ska kvällsfodra, jag ger 2 hästar och upptäcker att dom redan står och äter???
Jag tyckte väl att det såg tomt ut utanför boxarna + att hästarna var väldigt lugna mot annars=)
Typiskt!!! Va det inte jag som skulle fodra i kväll?

Ne nu ger jag upp för i dag.
I morgon väntar en lång dag igen.

En sak till, finns det inga barn/ungdomar kvar i stallvärlden som skulle älska att hjälpa mig i stallet och rida lite?
Om ni vet någon eller hittar någon kan ni ju skicka dom vidare till mig.
Tack tack